Tänk om värden tittar bland trosorna

I morse vaknade jag av att toaletten var lagad. Ja, kanske inte riktigt – men dottern ropade strax före klockan sex att det gick att spola igen.

Hon kom till min säng och undrade hur det hade gått till. Bara så där – så gick det att spola igen!

De senaste dagarna har det nämligen varit ett envist tryckande på spolknappen och hällande med vattenhinken för att slippa ifrån det vi inte vill kännas vid kommer från oss. Varje morgon innan jag gått till jobbet har jag tänkt att ”i dag, i dag ska jag ringa min hyresvärd – bara telefontiden börjar…”.

Och varje eftermiddag har jag insett att telefontiden både har hunnit börja, haft rast och slutat.

Men så kom jag på det här med internet. Via internet kan man fylla i ett formulär hos min hyresvärd. Då slipper man telefontider, köer och onödigt prat.

Så i går kväll när jag kom hem låg en lapp på hallgolvet om att spolningen var fixad. Tack! Jag är evigt tacksam att jag bor i hyresrätt. När man som jag är heltidsarbetande och ensamstående med två barn känns bara det att passa en telefontid som ett gigantiskt Mission Impossible.

Det är två år sedan nu som vi flyttade rakt upp i himlen till vår lägenhet på sjunde våningen. Utsikten över Kilsbergen borta i horisonten ingår i hyran. Innan dess hade vi bott hos små privatvärdar där ägarna bodde i samma hus.

Det där har min dotter ännu inte riktigt kunnat släppa. Hon tycker fortfarande att det är märkligt att vår nuvarande hyresvärd, Per Johan Behrn, inte bor i samma trappuppgång som vi. Och än konstigare att han inte vet vem hon är. Varför kommer han inte förbi och rufsar henne i håret eller är barnvakt – som de tidigare hyresvärdarna?

Hur som helst. Jag förklarade för dottern att värden varit här dagen innan och lagat toaletten när vi inte var hemma. Ingen stor sak för mig. Men hon satte sig kapprak i sängen och började den stora utfrågningen:

”Vaddå!? Har Per Johan Behrn varit här?! I vår lägenhet? Har han egen nyckel!!? Men tänk om han snokade bland våra saker?”

Nja och Nje, sa jag och försökte förklara. Per Johan kom nog inte själv – han har ju så många lägenheter. Och Nja och Nje – jag tror inte han snokat. Vad finns det att snoka i här?

– Men tänk om han tittat bland våra trosor!

Nja och Nje, försökte jag. Per Johan är nog inte så intresserad av dem. Han är ju väldigt rik och kan köpa massor av egna trosor om han vill.

Dottern la sig ner. Lugnad. Trosorna hade fått vara ifred. Men sedan stelnade hon till i sängen bredvid mig. Hon vände sig om och tittade storögt på mig.

– Men tänk om han tittade vad som finns bakom lucka 24!

Och ja, faktiskt, där kunde jag inte säga emot längre.

Per Johan må ha väldigt många nycklar och kan öppna väldigt många dörrar runt om i Örebro. Men jag tror faktiskt att även den som äger många dörrar, tycker att lucka 24 i vårt slitna bruna lite halvtrasiga kalenderslott – känns som en alldeles, alldeles speciell dörr att få öppna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − fem =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>