Tacksam över lite vanligt svenskt kvinnoförakt

Häromdagen var en alldeles vanlig onsdag i månaden juni i staden Örebro i landet Sverige under året 2013. Den enda skillnaden var att det var marknadsafton. Glada människor. Jordgubbar, doft av brända mandlar, heliumballonger, karuseller och fullt av stånd där en kan köpa saker en egentligen inte behöver, men som är roliga att ha ändå. Precis som vanligt, alltså.

På väg hem till lägenheten denna vanliga onsdag i juni, stannar jag vid ett stånd med t-shirts. Jag vill se om det finns någon på min dotters idol, Håkan Hellström. Det gör det inte. Men det finns fullt med andra t-shirts. Av storlekarna att döma är de tänkta för män. Bilderna föreställer kvinnor med nakna bröst och plutande munnar. Någon med taskig manssyn tror visst att det är sådana kvinnor män vill ha: Kvinnor som sprutar vatten eller mjölk mellan upsizade bröst. Hoppas mjölken var färsk, tänker jag. En annan föreställer en kvinna som slickar sig själv på överarmen. Det var väl mjölk där också, tänker jag. Jag drar en lättnandes suck över att min dotter inte är med mig där bland alla t-shirts.

Inte en endaste enda människa stannar, pekar, blir arg eller skiker ”Fuck sexism!”. Inte en endaste enda verkar  tänka ”hur kommer det sig att våra Örebrogator används till att tjäna pengar på att sälja sexistisk skit?! Ett fel måste ha begåtts – jag ringer kommunen!”.
Nej, varför skulle någon? Det var ju en vanlig dag i juni. Med alldeles vanliga saker till försäljning. Och alldeles vanligt svenskt kvinnoförakt känns ju bara tryggt. Då vet en liksom att allt är i sin ordning.

Jag går ner på en bakgata. Jag vill hem. Tre alldeles vanliga män kommer sakta cyklades mot mig. Just innan de kommer fram, börjar en att vissla åt mig. Den andra gör någon slags obscent ljud. En tredje flinar och faller in i visslingen. Jag stannar och tittar efter dem. Är det nu jag ska känna mig tacksam över att ha fått tre mäns uppmärksamhet på en gång?

De saktar in och skrattar. De byter blickar med varandra. Jag stirrar argt på dem och han som började vissla säger ”vadå?!” och skrattar igen. Jag vill skrika att de är idioter. Jag vill springa efter och slå dem. Men det gör jag inte. Jag lyfter höger hand och ger dem fingret. ”Åhhhhh! Såg ni!? Såg ni vad bitchen gjorde?”. En parkerad bil skymmer sedan sikten, så inte ser jag var de tar vägen. Allt är över på några sekunder.

Men det är då den kommer. Skräcken. Som så många andra, alldeles vanliga dagar, griper den tag i mig. För tänk om jag gjorde dem arga!? Här står jag alldeles ensam en helt vanlig onsdag i juni på en bakgata, och mitt enda sällskap är tre män på cykel som jag kanske råkat göra arga för att jag, typ, sa ifrån. ”Förlåt! Jag menade inte så. Jag är jättetacksam för uppmärksamheten”, tänker jag och skyndar oroligt tillbaka upp till alla människor på marknadsgatan, för jag vill komma hem i ett stycke även i dag. Jag slänger oroliga blickar över axeln.

Där uppe finns andra t-shirtförsäljare, med andra t-shirts med bilder på andra kvinnors bara bröst. För i Örebro och i Sverige har vi valfrihet. Här säljs t-shirts för alla bröstsmaker: flera med de stora och några med de små. Det är en helt vanlig onsdag i månaden juni i staden Örebro i landet Sverige under året 2013. Och jag, en helt vanlig kvinna, skyndar mig hem. Jag ser mig om vid porten så att ingen cykelman följt efter och sen. Väl inne i lägenheten låser jag lägenhetsdörren noga efter mig. Allt är precis som det ska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 6 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>