Polisen stoppade min flytt till Vivalla

Det kostade mig femhundra kronor, en tilltufsad självkänsla och en rädd femåring att en vårkväll när koltrastarna sjöng få veta att jag inte ska flytta till Vivalla. Men det kanske var det rea från polisens sida?

Den kväll för några år sedan när jag åkte till Vivalla i förhoppningen att flytta dit, var en fin vårkväll när koltrasten sjöng och himlen flammade. Jag är i Vivalla ibland i jobbet och har alltid trivts där. En del snackar illa om området och orden kan vara hårda. Men jag har bara känt värme.

Så nu när vi rullade in med den grå svenne-saaben kändes det spännande. Som en resa in i framtiden. Förhoppningsvis blivande Vivallagrannar såg kanske inte riktigt ut som grannarna vid mitt dåvarande lilla residens: en underbar sekelskiftslägenhet intill Svartån i de mer centrala delarna av Örebro. Men folk var ute, folk snackade, folk skrattade. Jag njöt!

Då stoppades vi av polisen som stod i Vivalla centrum. De såg ut som jag i hyn, blekfeta efter vintern. Talade som jag, lite gnälligt.

Bilen var min, men jag satt inte vid ratten. Och eftersom jag inte körde, hade jag inget körkort med mig.
– Tänkte inte på det, sa jag och log genom den öppna bilrutan där vårvindar tog sig in och lekte i mitt hår.

Men vinden visade sig vara det enda som var lekfullt den aftonen. För surpolisen frågade gång på gång om jag verkligen inte hade några identitetshandlingar som kunde bevisa att jag var jag.
– Ledsen, jag visste inte att man behövde legitimation för att besöka Vivalla, försökte jag skoja och log igen. Så där som man gör när livet är varmt och härligt och man kan ana att våren och framtiden är på väg.

Surpolisen sa att jag inte hade skattemärket på.

-Tänkte inte på det, sa jag och började skratta.
Surpolisen sa att det minsann inte var något att skratta åt för sådana saker är det minsann böter på.

Femåringen satt i baksätet. Orolig. Det var hennes första närkontakt med svensk polis. För på fina gatan intill Svartån hade polisen inte varit. Och hade de kommit, så nästan vet jag att de inte haft samma ton.

Eftersom jag nu ändå haft fräckheten att åka ända till Vivalla utan identitetshandlingar fick jag rabbla personnummer på både mig och barnen. Allt för att bevisa att jag inte stulit min egen bil och sen åkte omkring och liksom låssades vara mig själv.

Och jag, som aldrig känt av det innan, blev plötsligt den där kvällen i Vivalla lite förståndshandikappad – eftersom surpolisen inte nöjde sig med att fråga en eller två gånger efter mina ”identitetshandlingar”, utan upprepade frågan igen och igen och igen – som om jag inte förstått vad han sa första gången.

Sen åkte vi vidare i vårkvällen. Men Vivallaglansen hade mattats av och den nyss så ljuva vårkvällen var grå och solkig. Det som jag hade hoppats skulle bli framtiden, hade någon klätt av och pissat på. Vi ställde oss på parkeringen. Ingen av oss öppnade dörren. Ingen sa något. Vi bara satt där. Glodde. Dottern frågade om jag var en tjuv, polisen hade ju varit så arg på mamma.

-Vi åker hem, sa jag. Jag vill inte bo här. Det är så här det är.

Och en tanke, en känsla, som jag inte lyckades få fatt i for förbi som en virvlande plastpåse i vinden:

En tanke, en känsla som handlade om att ditt postnummer även är ett lottnummer. I ett lotteri där vissa drar högvinsten, andra får nitlotter. Och att det precis som i ett lotteri, bara handlar om tur.

En tanke, en känsla som handlade om att det är så här det kan vara att bo i Vivalla, Rosengård, Hammarkullen: Att ses som en sämre sorts människa, att bli misstrodd och trampad på – till och med av den som är stark och inte ska trampa.

En tanke, en känsla som handlade om att en flytt till Vivalla faktiskt kunde innebära att mitt glada vårleende riskerades suddas ut och förbytas till bitterhet på bara några år. För jag tror att det skadar människan att tvingas bevisa att du faktiskt finns och att du har ett värde.

Och för att det gör så förtvivlat ont att bli dömd på förhand.

Jag tycker fortfarande mycket om Vivalla, stämningen där. Men jag kommer inte att flytta dit. Inte för att jag fick en bot på 500 kronor för ett bortglömt klistermärke – som att det vore samlarvärde på det. Utan för att jag den där vårkvällen när koltrastarna sjöng, fick betala något annat – som är så väldigt mycket dyrare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju − fyra =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>