För en del handlar bristen om liv eller död

En kväll när solen sänkte sig över takåsarna och måsarna ropade i sommarkvällen, stod hon utanför min dörr med sitt lilla barn i handen.

En gemensam vän hade fört henne hit. Hon var höggravid och hade precis i dagarna blivit misshandlad och våldtagen av sin man hemma i deras bostad.

Hemma. Där man borde få vara trygg. Hemma. Den mest osäkra platsen för en kvinna att vistas på.

Jag tänker på det ibland när jag skriver om bostadsbrist. Det är så mycket siffror hit och dit om hur många bostäder som fattas. Så mycket åsikter hit och dit om hur och vad det ska byggas att man ibland glömmer vad det faktiskt handlar om.

För en del handlar hemmet om att leva i en ständigt uppåtgående bostadskarriär med den mänskliga rättigheten att välja nya tapeter, kakel och handdukstorkare som enda mål.

För en del handlar hemmet om att leva med eller utan blåmärken. För en del handlar det om att själv få välja om, när och hur du vill ha sex.  För en del handlar det om liv eller död.

Men där är valen mer begränsade än i valet av tapeter.

För den där kvällen för några somrar sedan, stod bostadsbristen utanför min dörr, i form av en misshandlad höggravid kvinna och ett litet barn. Ett oroligt litet barn.

Vi gick och handlade tillsammans för hon vågade inte gå ensam. Hon lånade mina kläder av rädsla för att bli igenkänd på stan.

Vi gick tillsammans till hyresvärden hon och hennes man hyrde av. Men det fanns ingen plats för en sådan som henne: med bara föräldrapenningen att leva på och ännu ett barn på väg. Det fanns ingen plats för henne – därför att det fanns ingen bostad att få.

Vi frågade om inte de sociala förturerna gällde för kvinnor som hon. Jo, det gjorde de ju visserligen. Men då behövde mannen skriva under papper som inte var påskrivna och för att få dem påskrivna behövde vi konfrontera honom.

Och: ” Det finns de som har det värre”, sa den unge mannen i receptionen.

Dagarna gick. Och kvällarna. Vi satt på terrassen i min hyresrätt under sommarens vackraste kvällar och såg solen gå ner bakom det ännu nybyggda Behrn center där den som vill kan hyra en trea för 9 700. Men då ingår ju diskmaskin, micro och inglasad balkong.

Och vi kände att solen även gick ner över hennes försök att skapa ett nytt liv. Mörkret la sig helt och hon återvände tillbaka till sin man. Till sitt hem.

Ett upprop mot sminkade förföriska barn

Ett år har gått och inget har hänt. Alls. I veckan fick mina döttrar återigen reklam från flickklubben Girl:it.

För ett år sedan försökte jag få tag i redaktören Ina Nivald, för att ställa några frågor. Men hon har ännu inte hört av sig.

Klubben riktar sig till barn – åh ursäkta – FLICKOR –  i låg- och mellanstadiet. På webbplatsen finns en film där Ina ibland fnittrar in i kameran och berättar att klubben är en plats där flickor att ”dela med sig av saker som bara vi tjejer förstår”.

Jag undrar vad det är för saker?

Om det är hur det känns att alltid bli bedömd utifrån sitt utseende kanske? Eller på hur det är att bli inknuffad i ett hörn på gympan när killarna vill känna om en har fått bröst? Eller om hon fnissar lite åt att flickorna redan nu kan passa på att prata om att de kommer få lägre lön än sina klasskompisar – alltså lägre än de som inte är välkommna i Girl:it?

För det är väl sådana erfarenheter som endast gäller för flickor? Det mesta annat är ju universellt och asexuellt: att ha vänner, gå i skolan, bli kär, gilla musik…

Ett år har gått och, ja, det känns inte ens som att tiden stått still, utan snarare som att Girl:it försöker dra oss tillbaka till könsrollernas medeltid.

För i reklamen som landade på hallgolvet i måndags, finns en sida med stjärnteckens olika klädstilar. Min äldsta dotter som är kräfta har enligt Girl:it en avslappnad stil. Därför får hon rådet att ”akta dig så att du inte irriterar andra”.

För det vet man ju – det är ju sjukt irriterande med tioåriga tjejer som inte bryr sig om hur de ser ut. Tur att hon kan gå med i Girl:it och få en fullproppad sminkväska i välkomstpresent och lära sig sminka bort sina barnsligt mjuka kinder med fräknar på.

Min yngsta dotter har det bättre, enligt Girl:it. Hon slipper pekpinnar om vad hon bör akta sig för. Hon är nämligen en ”Förförisk skorpion” enligt klubben. ”Du älskar att killarna kryper för dig. Så bra, för de vill ju inget hellre”.

Jag tänker på min femåring. Är det så Girl:it tänker om henne? Själv vågar jag inte ens snudda vid tanken på att det finns fulgubbar som faktiskt skulle tycka att hon är förförisk med sina fortfarande knubbiga barnhänder.

Men just ja – klubben riktar sig ju till flickor från åtta år, inte fem. Så hon har tre år på sig att förvandlas till den hon egentligen är: den yppiga men slanka skorpionkvinnan på höga klackar med benet förföriskt ut ur den högt slitsade röda klänningen.

Ingenstans i reklamen ser jag något som handlar om att en kan vara intresserad av någon av samma kön. Utan allt följer normen för vad bekväma flickor gillar: matlagning, kläder, killar och smink. Duktig flicka – var andra till lags.

Girl:it vill att jag ska känna mig trygg med dem. Men fuck att jag gör. Det här är ett upprop. Ett vansinnesskrik. För jag känner att ni vill fösa in våra flickor i en fålla som innebär att de ska tro att de inte duger om de inte är andra till lags. Där de ska känna att de måste korrigera sina utseenden och att homosexuallitet är onormalt.

Ett år har gått och inget har hänt. Men om du, liksom jag, vill fråga Ina och Girl:it vad det är för värld de egentligen ser framför sig – så finns de på Facebook…

Tacksam över lite vanligt svenskt kvinnoförakt

Häromdagen var en alldeles vanlig onsdag i månaden juni i staden Örebro i landet Sverige under året 2013. Den enda skillnaden var att det var marknadsafton. Glada människor. Jordgubbar, doft av brända mandlar, heliumballonger, karuseller och fullt av stånd där en kan köpa saker en egentligen inte behöver, men som är roliga att ha ändå. Precis som vanligt, alltså.

På väg hem till lägenheten denna vanliga onsdag i juni, stannar jag vid ett stånd med t-shirts. Jag vill se om det finns någon på min dotters idol, Håkan Hellström. Det gör det inte. Men det finns fullt med andra t-shirts. Av storlekarna att döma är de tänkta för män. Bilderna föreställer kvinnor med nakna bröst och plutande munnar. Någon med taskig manssyn tror visst att det är sådana kvinnor män vill ha: Kvinnor som sprutar vatten eller mjölk mellan upsizade bröst. Hoppas mjölken var färsk, tänker jag. En annan föreställer en kvinna som slickar sig själv på överarmen. Det var väl mjölk där också, tänker jag. Jag drar en lättnandes suck över att min dotter inte är med mig där bland alla t-shirts.

Inte en endaste enda människa stannar, pekar, blir arg eller skiker ”Fuck sexism!”. Inte en endaste enda verkar  tänka ”hur kommer det sig att våra Örebrogator används till att tjäna pengar på att sälja sexistisk skit?! Ett fel måste ha begåtts – jag ringer kommunen!”.
Nej, varför skulle någon? Det var ju en vanlig dag i juni. Med alldeles vanliga saker till försäljning. Och alldeles vanligt svenskt kvinnoförakt känns ju bara tryggt. Då vet en liksom att allt är i sin ordning.

Jag går ner på en bakgata. Jag vill hem. Tre alldeles vanliga män kommer sakta cyklades mot mig. Just innan de kommer fram, börjar en att vissla åt mig. Den andra gör någon slags obscent ljud. En tredje flinar och faller in i visslingen. Jag stannar och tittar efter dem. Är det nu jag ska känna mig tacksam över att ha fått tre mäns uppmärksamhet på en gång?

De saktar in och skrattar. De byter blickar med varandra. Jag stirrar argt på dem och han som började vissla säger ”vadå?!” och skrattar igen. Jag vill skrika att de är idioter. Jag vill springa efter och slå dem. Men det gör jag inte. Jag lyfter höger hand och ger dem fingret. ”Åhhhhh! Såg ni!? Såg ni vad bitchen gjorde?”. En parkerad bil skymmer sedan sikten, så inte ser jag var de tar vägen. Allt är över på några sekunder.

Men det är då den kommer. Skräcken. Som så många andra, alldeles vanliga dagar, griper den tag i mig. För tänk om jag gjorde dem arga!? Här står jag alldeles ensam en helt vanlig onsdag i juni på en bakgata, och mitt enda sällskap är tre män på cykel som jag kanske råkat göra arga för att jag, typ, sa ifrån. ”Förlåt! Jag menade inte så. Jag är jättetacksam för uppmärksamheten”, tänker jag och skyndar oroligt tillbaka upp till alla människor på marknadsgatan, för jag vill komma hem i ett stycke även i dag. Jag slänger oroliga blickar över axeln.

Där uppe finns andra t-shirtförsäljare, med andra t-shirts med bilder på andra kvinnors bara bröst. För i Örebro och i Sverige har vi valfrihet. Här säljs t-shirts för alla bröstsmaker: flera med de stora och några med de små. Det är en helt vanlig onsdag i månaden juni i staden Örebro i landet Sverige under året 2013. Och jag, en helt vanlig kvinna, skyndar mig hem. Jag ser mig om vid porten så att ingen cykelman följt efter och sen. Väl inne i lägenheten låser jag lägenhetsdörren noga efter mig. Allt är precis som det ska.

Mina förargelseväckande bröst – deras förargelseväckande slöjor

I Örebro där jag bor föreslog ett av de mindre partierna i veckan att man skulle förbjuda burka och niqab på offentliga kommunala platser. För att undvika förtyck av kvinnor.

Partiet har inte direkt gjort sig kända för att vara feministiskt tidigare. De företräds i vår kommun av sex män i olika åldrar. Och nu tänkte kanske dessa män att de av ridderlig godhet skulle rädda oss kvinnor från förtrycket.

Kvinnor förstår tydligen inte själva när vi är förtryckta, utan kan behöva sex män som berättar det för oss. Gärna med hjälp av lag och förordning så att vi kan vara riktigt trygga och skyddade från oss själva och våra val av kläder.

Jag försökte få svar från en av dessa sex män, om de även arbetar för att slopa det kvinnliga tröjtvånget, nu när de bestämt sig för att kämpa mot kvinnoförtryck. Men. Han svarade inte.

Kanske förstod han inte frågan, eftersom den var ställd av en kvinna som per definition tydligen inte vet något om kvinnoförtryck. Han kanske tänkte ”Vadå? Tröja det har brudar för att de inte vill visa pattarna”.

Men. Till skillnad från de kvinnor som i Sverige självmant väljer att ha på sig en slöja, burka, niqab – eller kortkort kjol – så får ingen kvinna självmant välja att gå utan tröja på platser där det kan upplevas provocerande. Den kvinna som går barbröstad på Ica i ditt bostadsområde, skulle kunna bli dömd för förargelseväckande beteende.

Jag har varit i Iran. Där är det tvång att jag som kvinna ska skyla mitt hår och min kropp. En gång blev jag stoppad av polisen för att jag inte var tillräckligt anständig. Jag var rädd. I Sverige är det tvång att skyla brösten. Här kan två mjuka bröst vara förargelseväckande. Det betyder att den som ser mina bröst utanför lägenheten där jag bor, har all rätt att känna sig riktigt jävla skitarg och ringa polisen. Då skulle jag bli rädd.

För mig är det här bara olika grader av sexualisering av kvinnokroppen. Den sexualiseringen är förtryckande och ett problem både för män och kvinnor. Men att tvinga kvinnor att ta av sig sina slöjor, löser inte problemet. Liksom det inte blir löst om sex manliga politiker skulle tvinga av mig min tröja. Olika personer väljer olika sätt att hantera sexualiseringen på. Och det fina är ju när i människor själva får välja vilka kläder man vill ha. Eller inte ha.
De flesta kvinnor i Sverige, oavsett kulturell bakgrund, känner en stark vilja att skyla sina bröst offentligt, därför att de flesta kulturer säger att det är rätt att göra så. Men valet måste få ligga på individen. Om staten har problem med mina bröst på offentlig plats, ja då borde staten gå i terapi. Och det är mot den statliga kroppsneurotiska inställningen som politiker borde slå för att bekämpa kvinnoförtryck. Inte på att få enskilda kvinnor att sluta bära burka, niqab.

För i grunden är det samma starka vilja som kan få kvinnor att välja att skyla sitt hår och sin kropp som får oss att vilja skyla brösten – att accepteras socialt.

Att sex män inte ser att deras föreslagna förbud mot slöjor – går hand i hand med Irans tvång, kan inte betyda annat än att de vilar på samma ruttna kvinnosyn. Det är två sidor av samma kvinnoförtryck som bygger på synen av kvinnan som någon som inte kan göra egna val, utan som genom lagar måste skyddas från att klä sig som hon vill.

Men om de sex männen i partiet i Örebro, ändrar sig och verkligen vill bli feminister och jobba mot kvinnoförtryck – oavsett kultur – är de mer än välkomna. Alla behövs i kampen mot sexism. Kanske kan de skriva om partiprogrammet? Eller byta parti?