För en del handlar bristen om liv eller död

En kväll när solen sänkte sig över takåsarna och måsarna ropade i sommarkvällen, stod hon utanför min dörr med sitt lilla barn i handen.

En gemensam vän hade fört henne hit. Hon var höggravid och hade precis i dagarna blivit misshandlad och våldtagen av sin man hemma i deras bostad.

Hemma. Där man borde få vara trygg. Hemma. Den mest osäkra platsen för en kvinna att vistas på.

Jag tänker på det ibland när jag skriver om bostadsbrist. Det är så mycket siffror hit och dit om hur många bostäder som fattas. Så mycket åsikter hit och dit om hur och vad det ska byggas att man ibland glömmer vad det faktiskt handlar om.

För en del handlar hemmet om att leva i en ständigt uppåtgående bostadskarriär med den mänskliga rättigheten att välja nya tapeter, kakel och handdukstorkare som enda mål.

För en del handlar hemmet om att leva med eller utan blåmärken. För en del handlar det om att själv få välja om, när och hur du vill ha sex.  För en del handlar det om liv eller död.

Men där är valen mer begränsade än i valet av tapeter.

För den där kvällen för några somrar sedan, stod bostadsbristen utanför min dörr, i form av en misshandlad höggravid kvinna och ett litet barn. Ett oroligt litet barn.

Vi gick och handlade tillsammans för hon vågade inte gå ensam. Hon lånade mina kläder av rädsla för att bli igenkänd på stan.

Vi gick tillsammans till hyresvärden hon och hennes man hyrde av. Men det fanns ingen plats för en sådan som henne: med bara föräldrapenningen att leva på och ännu ett barn på väg. Det fanns ingen plats för henne – därför att det fanns ingen bostad att få.

Vi frågade om inte de sociala förturerna gällde för kvinnor som hon. Jo, det gjorde de ju visserligen. Men då behövde mannen skriva under papper som inte var påskrivna och för att få dem påskrivna behövde vi konfrontera honom.

Och: ” Det finns de som har det värre”, sa den unge mannen i receptionen.

Dagarna gick. Och kvällarna. Vi satt på terrassen i min hyresrätt under sommarens vackraste kvällar och såg solen gå ner bakom det ännu nybyggda Behrn center där den som vill kan hyra en trea för 9 700. Men då ingår ju diskmaskin, micro och inglasad balkong.

Och vi kände att solen även gick ner över hennes försök att skapa ett nytt liv. Mörkret la sig helt och hon återvände tillbaka till sin man. Till sitt hem.

Polisen stoppade min flytt till Vivalla

Det kostade mig femhundra kronor, en tilltufsad självkänsla och en rädd femåring att en vårkväll när koltrastarna sjöng få veta att jag inte ska flytta till Vivalla. Men det kanske var det rea från polisens sida?

Den kväll för några år sedan när jag åkte till Vivalla i förhoppningen att flytta dit, var en fin vårkväll när koltrasten sjöng och himlen flammade. Jag är i Vivalla ibland i jobbet och har alltid trivts där. En del snackar illa om området och orden kan vara hårda. Men jag har bara känt värme.

Så nu när vi rullade in med den grå svenne-saaben kändes det spännande. Som en resa in i framtiden. Förhoppningsvis blivande Vivallagrannar såg kanske inte riktigt ut som grannarna vid mitt dåvarande lilla residens: en underbar sekelskiftslägenhet intill Svartån i de mer centrala delarna av Örebro. Men folk var ute, folk snackade, folk skrattade. Jag njöt!

Då stoppades vi av polisen som stod i Vivalla centrum. De såg ut som jag i hyn, blekfeta efter vintern. Talade som jag, lite gnälligt.

Bilen var min, men jag satt inte vid ratten. Och eftersom jag inte körde, hade jag inget körkort med mig.
– Tänkte inte på det, sa jag och log genom den öppna bilrutan där vårvindar tog sig in och lekte i mitt hår.

Men vinden visade sig vara det enda som var lekfullt den aftonen. För surpolisen frågade gång på gång om jag verkligen inte hade några identitetshandlingar som kunde bevisa att jag var jag.
– Ledsen, jag visste inte att man behövde legitimation för att besöka Vivalla, försökte jag skoja och log igen. Så där som man gör när livet är varmt och härligt och man kan ana att våren och framtiden är på väg.

Surpolisen sa att jag inte hade skattemärket på.

-Tänkte inte på det, sa jag och började skratta.
Surpolisen sa att det minsann inte var något att skratta åt för sådana saker är det minsann böter på.

Femåringen satt i baksätet. Orolig. Det var hennes första närkontakt med svensk polis. För på fina gatan intill Svartån hade polisen inte varit. Och hade de kommit, så nästan vet jag att de inte haft samma ton.

Eftersom jag nu ändå haft fräckheten att åka ända till Vivalla utan identitetshandlingar fick jag rabbla personnummer på både mig och barnen. Allt för att bevisa att jag inte stulit min egen bil och sen åkte omkring och liksom låssades vara mig själv.

Och jag, som aldrig känt av det innan, blev plötsligt den där kvällen i Vivalla lite förståndshandikappad – eftersom surpolisen inte nöjde sig med att fråga en eller två gånger efter mina ”identitetshandlingar”, utan upprepade frågan igen och igen och igen – som om jag inte förstått vad han sa första gången.

Sen åkte vi vidare i vårkvällen. Men Vivallaglansen hade mattats av och den nyss så ljuva vårkvällen var grå och solkig. Det som jag hade hoppats skulle bli framtiden, hade någon klätt av och pissat på. Vi ställde oss på parkeringen. Ingen av oss öppnade dörren. Ingen sa något. Vi bara satt där. Glodde. Dottern frågade om jag var en tjuv, polisen hade ju varit så arg på mamma.

-Vi åker hem, sa jag. Jag vill inte bo här. Det är så här det är.

Och en tanke, en känsla, som jag inte lyckades få fatt i for förbi som en virvlande plastpåse i vinden:

En tanke, en känsla som handlade om att ditt postnummer även är ett lottnummer. I ett lotteri där vissa drar högvinsten, andra får nitlotter. Och att det precis som i ett lotteri, bara handlar om tur.

En tanke, en känsla som handlade om att det är så här det kan vara att bo i Vivalla, Rosengård, Hammarkullen: Att ses som en sämre sorts människa, att bli misstrodd och trampad på – till och med av den som är stark och inte ska trampa.

En tanke, en känsla som handlade om att en flytt till Vivalla faktiskt kunde innebära att mitt glada vårleende riskerades suddas ut och förbytas till bitterhet på bara några år. För jag tror att det skadar människan att tvingas bevisa att du faktiskt finns och att du har ett värde.

Och för att det gör så förtvivlat ont att bli dömd på förhand.

Jag tycker fortfarande mycket om Vivalla, stämningen där. Men jag kommer inte att flytta dit. Inte för att jag fick en bot på 500 kronor för ett bortglömt klistermärke – som att det vore samlarvärde på det. Utan för att jag den där vårkvällen när koltrastarna sjöng, fick betala något annat – som är så väldigt mycket dyrare.