Vi som hyr är lite sexigare 

renovering_0
Det här är vad jag kallar renovering. Örebro konserthus renoveras.

Jag hänger på en dejtingsida. Det är inte mycket att orda om, egentligen. Folk är som folk är mest. Måste man väl ändå tro? För inte ljuger väl människor och försöker göra sig bättre och mer intressanta?

I så fall måste de kanske tänka om. För när människor ska lista sina intressen, finns det två saker som är återkommande.

Många män, till exempel, gillar att fiska. De gillar det så mycket att de till och med poserar på bild tillsammans med en fisk; en så kallad ”selfish”. Då är det alltid med en stor fisk och oftast en man utan tröja. Små fiskar får eller vill inte vara med på bild. Eller så gömmer de sig under tröjorna på andra bilder.

Det konstiga är att ingen av mina killkompisar, och jag har rätt många, brukar posera eller röra sig ute tillsammans med fiskar, vare sig stora eller små. Men på dejtingsidor verkar det jättevanligt att män utan tröja umgås med fiskar. Som gäddor.

En annan sak som många gillar är att renovera. Det gillar både män och kvinnor. Jag har funderat mycket på det där. Renovera. Kan det verkligen vara en hobby?

Renovera. Det är ju mer än att byta gardiner och kuddar. Mer än att tapetsera. Det är mer än att måla.

Renovera. Det är att stå med en stor slägga och slå ner väggar och riva upp golv och balansera försiktigt på en toalettstol som inte är fastsatt ordentligt i golvet.

Renovera. Det är att krypa i en källare full med stora spindlar och utrota fukt och mögel. Det är att gräva med en grävmaskin runt grunden för att dränera.

Renovera. Det är att byta gamla äckliga avloppsrör där andras bajskorvar fastnat i skarvarna.

Och sånt tycker folk alltså är himla kul. En hobby bland andra. Jag tycker om att fotografera, att läsa och vara med vänner. Medan renoveringshobbydejtaren gillar att ägna aftonen åt att riva ner avloppssystemet.

Jag bor i hyresrätt för att slippa renovera själv. Jag tyckte det var jobbigt bara i somras när hyresvärden skulle tapetsera och jag kämpade med att ställa alla möbler i mitten av lägenheten. Där går min gräns. Det var inte ens lite kul.

Men kanske får vi hyresmänniskor vara glad så länge de här hobbyrenoveringsmänniskorna inte lägger upp bilder på sig själva utan tröja och tillsammans med något stort halt och avlångt, som de hittat i något gammalt rör?

Nej, bäst är att dejta folk i hyresrätt. Vi är lite fräschare. Lite sexigare.

Jimmie – ett gränsfall

Jag tänker på gränser. Mina och andras.

Det har hänt, allt oftare på senare tid, att jag hör att det är skillnad på människor innanför och utanför gränsen. Vi och dom, liksom.

Gränser borde egentligen vara väldigt stora med tanke på att de tydligen ska göra människor så himla olika: bättre och sämre.

Trots att jag har rest en del, har jag aldrig sett en livs levande gräns. Kanske ligger den under jord. Som någon slags giftig radioaktiv strålning, för jag har inte ens sett den när det stått en militär med k-pist och sur min vid en skylt eller ett staket eller en rulle taggtråd och sagt ”Där! Där är gränsen. Där är dom – och här är VI”.

Jag tänker på ordet ”vi”. ”Vi”, det är alltid de som är bättre och som säger att andra inte ska komma innanför gränsen – som är ”vår”.

De andra talar inte som vi, ser inte ut som vi och har inte samma värderingar som vi. De är annorlunda.

Jag tänker på annorlunda. Jag tänker att de som tror att gränser som inte syns påverkar oss, är rätt annorlunda. Ta den där Jimmie. Till exempel.

Jag tänker på Jimmie. Vi kommer inte från samma ställe, Jimmie och jag. Han talar inte som jag, ser inte ut som jag eller har samma värderingar.

Ändå åker han från Sölvesborg och passerar gränsen. Gång på gång. Och faktiskt inte bara en, utan många gränser.

Jag har inte sett dem, men tydligen ska det finnas både klimatzonsgränser, landskapsgränser, länsgränser, kommungränser, tätortsgränser och tomtgränser.

Jimmie och gänget som tror att människor blir så himla annorlunda på gränsen, borde väl inte hålla på och passera dem så mycket, utan stanna hemma.

Jag tänker på hemma. Hemma är min lägenhet. Och bostäder har faktiskt gränser som syns. Väggar, golv och tak. Så om det här med gränser inte bara är hitte-på, borde synliga gränser påverka oss grannar jättejättemycket.

Jag tänker på grannar. De ser inte alls ut som jag. De talar inte som jag och har inte samma värderingar som jag. De borde inte få passera dörrgränsen och träffa sådana som mig.

Jag tänker på mig. Jag är inte det minsta annorlunda. Jag ser ut som mig. Låter som mig. Och har oftast samma värderingar.

Jag tänker på mig. Mig, mig, mig. Och plötsligt känns det tråkigt. Ointressant. Liksom – ensamt.

Vi minus dom blir aldrig plus

Jag fick ett samtal för en tid sedan från en person som visste precis vem jag var:

”En PK-journalist som sprider lögner som försvarar invandring för att fördärva det här landet”.

Mannen själv presenterade sig som ”Sveriges största kartläggare genom tiderna”.

Nu skulle vi, PK-journalisten och Sveriges största kartläggare genom tiderna, prata. Tyckte han.

Ämnet han valt för dagen var invandring och bostadsbrist. Mannen hade räknat ut att om vi bara slutade ta emot alla dessa ”svartingar som är vana att bo i hyddor” – så skulle Sverige inte ha någon bostadsbrist.

Han ville skicka mig sin egenhändigt i hopsnickrade jämförelse med statistik från SCB som ”skulle bevisa att den enda anledningen till att det råder bostadsbrist i Sverige är att dom kommer hit och tar våra bostäder. Då skulle du få något riktigt att skriva om – men sådana som du gör allt för att mörka sanningen”.

Samma inställning märkte jag en het sommardag under en demonstration på gräsmattan utanför kommunhuset i Grums. När alla andra journalister åkt hem stod jag kvar där, omringad av arga människor.

Några hade rakade huvuden, några var personer med slitet hår och dåliga tänder, några var små tanter från Grums.

De hade bara en sak gemensam och det var att de var arga på att dom där andra tog bostäder från svenskar.

Upprinnelsen var en artikel som jag skrivit veckan innan. En av få artiklar som jag skrivit som jag verkligen tycker om.

Nu stod jag där, omringad, och försökte förstå vad som fått människor att resa till Grums för att protestera mot vad de kallade ”svenskdeportation”.

Ytterligare några hus behövde rivas på grund av utflyttningen från kommunen. Och några äldre människor fick flytta ut ur sin trappuppgång för att lämna plats åt några ensamkommande flyktingbarn.

Det hade gjort många arga och nu hade de rest till Grums. En man hade kört bil 6 timmar för att komma till Grums och protestera mot att ”svenska arbetare tvingades lämna sina bostäder för skäggbarn”.

– Hur tycker ni att man borde ha gjort då – när lägenheter behöver rivas?, frågade jag.

Jag vet inte vem som svarade. De var så många och de stod runt mig och de var arga. Men – de ville gärna prata.

–  Idioter! Hur kan de riva lägenheter? Det är bostadsbrist i Sverige.

– Inte här, i Grums. Folk flyttar ju härifrån, försökte jag.

–  Nä, men det är det i min kommun i Uppsala, där går det inte att få tag i bostad. Då kan väl folk flytta hit, sa någon av de tillresta.

–  Jo, men det är ju det de har gjort genom att låta flyktingarna bo här. Menar ni att ni vill att ännu fler ska flytta hit?

– Nej, vi vill inte ha hit flyktingar, försäkrade flera.

– Men då behöver de ju riva ännu mer. Så hur menar ni att de ska göra, politikerna som ni är så arga på?

-Det kan väl inte jag svara på! Jag är ingen politiker. De har förstört det här landet. Snart finns det inga svenskar kvar. Det kommer att bli vi som gasas ihjäl om det här fortsätter…

Håpp.

Där någonstans la jag ner den intervjun. Jag skrev aldrig någon artikel från demonstrationen i Grums.

Det samma gällde ”Sveriges största kartläggare genom tiderna”. Han var så uppfylld av sin egen mission att han så fort jag frågade honom mer om siffrorna, återigen föll in i ramsan om att jag bara ville fördärva det här landet.

Till slut blev jag arg och avbröt honom med:

– Ursäkta. Men har du varit i Hagfors?

– Nej, sa han, förvånad över frågan. Det hade han inte.

– Nähä, sa jag – jävligt irriterad nu – men har du varit i Hällefors, Karlskoga, Laxå, Ljusnarsberg eller Grums då? De är alla kommuner som river bostäder för att folk flyttar sin väg. Där de få som flyttar in oftast kommer från andra länder. Och där uthyrningen till Migrationsverket kan vara det som håller de kommunala bostadsbolagen under armarna. Har du varit där?

Nä, det hade han inte heller. Och plötsligt satt Sveriges största kartläggare genom tiderna med en matematisk formel som inte stämmer:

Vi minus dom kan aldrig bli plus.

Då la han av någon anledning på. Utan att säga hej då.

För en del handlar bristen om liv eller död

En kväll när solen sänkte sig över takåsarna och måsarna ropade i sommarkvällen, stod hon utanför min dörr med sitt lilla barn i handen.

En gemensam vän hade fört henne hit. Hon var höggravid och hade precis i dagarna blivit misshandlad och våldtagen av sin man hemma i deras bostad.

Hemma. Där man borde få vara trygg. Hemma. Den mest osäkra platsen för en kvinna att vistas på.

Jag tänker på det ibland när jag skriver om bostadsbrist. Det är så mycket siffror hit och dit om hur många bostäder som fattas. Så mycket åsikter hit och dit om hur och vad det ska byggas att man ibland glömmer vad det faktiskt handlar om.

För en del handlar hemmet om att leva i en ständigt uppåtgående bostadskarriär med den mänskliga rättigheten att välja nya tapeter, kakel och handdukstorkare som enda mål.

För en del handlar hemmet om att leva med eller utan blåmärken. För en del handlar det om att själv få välja om, när och hur du vill ha sex.  För en del handlar det om liv eller död.

Men där är valen mer begränsade än i valet av tapeter.

För den där kvällen för några somrar sedan, stod bostadsbristen utanför min dörr, i form av en misshandlad höggravid kvinna och ett litet barn. Ett oroligt litet barn.

Vi gick och handlade tillsammans för hon vågade inte gå ensam. Hon lånade mina kläder av rädsla för att bli igenkänd på stan.

Vi gick tillsammans till hyresvärden hon och hennes man hyrde av. Men det fanns ingen plats för en sådan som henne: med bara föräldrapenningen att leva på och ännu ett barn på väg. Det fanns ingen plats för henne – därför att det fanns ingen bostad att få.

Vi frågade om inte de sociala förturerna gällde för kvinnor som hon. Jo, det gjorde de ju visserligen. Men då behövde mannen skriva under papper som inte var påskrivna och för att få dem påskrivna behövde vi konfrontera honom.

Och: ” Det finns de som har det värre”, sa den unge mannen i receptionen.

Dagarna gick. Och kvällarna. Vi satt på terrassen i min hyresrätt under sommarens vackraste kvällar och såg solen gå ner bakom det ännu nybyggda Behrn center där den som vill kan hyra en trea för 9 700. Men då ingår ju diskmaskin, micro och inglasad balkong.

Och vi kände att solen även gick ner över hennes försök att skapa ett nytt liv. Mörkret la sig helt och hon återvände tillbaka till sin man. Till sitt hem.

Ett upprop mot sminkade förföriska barn

Ett år har gått och inget har hänt. Alls. I veckan fick mina döttrar återigen reklam från flickklubben Girl:it.

För ett år sedan försökte jag få tag i redaktören Ina Nivald, för att ställa några frågor. Men hon har ännu inte hört av sig.

Klubben riktar sig till barn – åh ursäkta – FLICKOR –  i låg- och mellanstadiet. På webbplatsen finns en film där Ina ibland fnittrar in i kameran och berättar att klubben är en plats där flickor att ”dela med sig av saker som bara vi tjejer förstår”.

Jag undrar vad det är för saker?

Om det är hur det känns att alltid bli bedömd utifrån sitt utseende kanske? Eller på hur det är att bli inknuffad i ett hörn på gympan när killarna vill känna om en har fått bröst? Eller om hon fnissar lite åt att flickorna redan nu kan passa på att prata om att de kommer få lägre lön än sina klasskompisar – alltså lägre än de som inte är välkommna i Girl:it?

För det är väl sådana erfarenheter som endast gäller för flickor? Det mesta annat är ju universellt och asexuellt: att ha vänner, gå i skolan, bli kär, gilla musik…

Ett år har gått och, ja, det känns inte ens som att tiden stått still, utan snarare som att Girl:it försöker dra oss tillbaka till könsrollernas medeltid.

För i reklamen som landade på hallgolvet i måndags, finns en sida med stjärnteckens olika klädstilar. Min äldsta dotter som är kräfta har enligt Girl:it en avslappnad stil. Därför får hon rådet att ”akta dig så att du inte irriterar andra”.

För det vet man ju – det är ju sjukt irriterande med tioåriga tjejer som inte bryr sig om hur de ser ut. Tur att hon kan gå med i Girl:it och få en fullproppad sminkväska i välkomstpresent och lära sig sminka bort sina barnsligt mjuka kinder med fräknar på.

Min yngsta dotter har det bättre, enligt Girl:it. Hon slipper pekpinnar om vad hon bör akta sig för. Hon är nämligen en ”Förförisk skorpion” enligt klubben. ”Du älskar att killarna kryper för dig. Så bra, för de vill ju inget hellre”.

Jag tänker på min femåring. Är det så Girl:it tänker om henne? Själv vågar jag inte ens snudda vid tanken på att det finns fulgubbar som faktiskt skulle tycka att hon är förförisk med sina fortfarande knubbiga barnhänder.

Men just ja – klubben riktar sig ju till flickor från åtta år, inte fem. Så hon har tre år på sig att förvandlas till den hon egentligen är: den yppiga men slanka skorpionkvinnan på höga klackar med benet förföriskt ut ur den högt slitsade röda klänningen.

Ingenstans i reklamen ser jag något som handlar om att en kan vara intresserad av någon av samma kön. Utan allt följer normen för vad bekväma flickor gillar: matlagning, kläder, killar och smink. Duktig flicka – var andra till lags.

Girl:it vill att jag ska känna mig trygg med dem. Men fuck att jag gör. Det här är ett upprop. Ett vansinnesskrik. För jag känner att ni vill fösa in våra flickor i en fålla som innebär att de ska tro att de inte duger om de inte är andra till lags. Där de ska känna att de måste korrigera sina utseenden och att homosexuallitet är onormalt.

Ett år har gått och inget har hänt. Men om du, liksom jag, vill fråga Ina och Girl:it vad det är för värld de egentligen ser framför sig – så finns de på Facebook…

Tacksam över lite vanligt svenskt kvinnoförakt

Häromdagen var en alldeles vanlig onsdag i månaden juni i staden Örebro i landet Sverige under året 2013. Den enda skillnaden var att det var marknadsafton. Glada människor. Jordgubbar, doft av brända mandlar, heliumballonger, karuseller och fullt av stånd där en kan köpa saker en egentligen inte behöver, men som är roliga att ha ändå. Precis som vanligt, alltså.

På väg hem till lägenheten denna vanliga onsdag i juni, stannar jag vid ett stånd med t-shirts. Jag vill se om det finns någon på min dotters idol, Håkan Hellström. Det gör det inte. Men det finns fullt med andra t-shirts. Av storlekarna att döma är de tänkta för män. Bilderna föreställer kvinnor med nakna bröst och plutande munnar. Någon med taskig manssyn tror visst att det är sådana kvinnor män vill ha: Kvinnor som sprutar vatten eller mjölk mellan upsizade bröst. Hoppas mjölken var färsk, tänker jag. En annan föreställer en kvinna som slickar sig själv på överarmen. Det var väl mjölk där också, tänker jag. Jag drar en lättnandes suck över att min dotter inte är med mig där bland alla t-shirts.

Inte en endaste enda människa stannar, pekar, blir arg eller skiker ”Fuck sexism!”. Inte en endaste enda verkar  tänka ”hur kommer det sig att våra Örebrogator används till att tjäna pengar på att sälja sexistisk skit?! Ett fel måste ha begåtts – jag ringer kommunen!”.
Nej, varför skulle någon? Det var ju en vanlig dag i juni. Med alldeles vanliga saker till försäljning. Och alldeles vanligt svenskt kvinnoförakt känns ju bara tryggt. Då vet en liksom att allt är i sin ordning.

Jag går ner på en bakgata. Jag vill hem. Tre alldeles vanliga män kommer sakta cyklades mot mig. Just innan de kommer fram, börjar en att vissla åt mig. Den andra gör någon slags obscent ljud. En tredje flinar och faller in i visslingen. Jag stannar och tittar efter dem. Är det nu jag ska känna mig tacksam över att ha fått tre mäns uppmärksamhet på en gång?

De saktar in och skrattar. De byter blickar med varandra. Jag stirrar argt på dem och han som började vissla säger ”vadå?!” och skrattar igen. Jag vill skrika att de är idioter. Jag vill springa efter och slå dem. Men det gör jag inte. Jag lyfter höger hand och ger dem fingret. ”Åhhhhh! Såg ni!? Såg ni vad bitchen gjorde?”. En parkerad bil skymmer sedan sikten, så inte ser jag var de tar vägen. Allt är över på några sekunder.

Men det är då den kommer. Skräcken. Som så många andra, alldeles vanliga dagar, griper den tag i mig. För tänk om jag gjorde dem arga!? Här står jag alldeles ensam en helt vanlig onsdag i juni på en bakgata, och mitt enda sällskap är tre män på cykel som jag kanske råkat göra arga för att jag, typ, sa ifrån. ”Förlåt! Jag menade inte så. Jag är jättetacksam för uppmärksamheten”, tänker jag och skyndar oroligt tillbaka upp till alla människor på marknadsgatan, för jag vill komma hem i ett stycke även i dag. Jag slänger oroliga blickar över axeln.

Där uppe finns andra t-shirtförsäljare, med andra t-shirts med bilder på andra kvinnors bara bröst. För i Örebro och i Sverige har vi valfrihet. Här säljs t-shirts för alla bröstsmaker: flera med de stora och några med de små. Det är en helt vanlig onsdag i månaden juni i staden Örebro i landet Sverige under året 2013. Och jag, en helt vanlig kvinna, skyndar mig hem. Jag ser mig om vid porten så att ingen cykelman följt efter och sen. Väl inne i lägenheten låser jag lägenhetsdörren noga efter mig. Allt är precis som det ska.

Mina förargelseväckande bröst – deras förargelseväckande slöjor

I Örebro där jag bor föreslog ett av de mindre partierna i veckan att man skulle förbjuda burka och niqab på offentliga kommunala platser. För att undvika förtyck av kvinnor.

Partiet har inte direkt gjort sig kända för att vara feministiskt tidigare. De företräds i vår kommun av sex män i olika åldrar. Och nu tänkte kanske dessa män att de av ridderlig godhet skulle rädda oss kvinnor från förtrycket.

Kvinnor förstår tydligen inte själva när vi är förtryckta, utan kan behöva sex män som berättar det för oss. Gärna med hjälp av lag och förordning så att vi kan vara riktigt trygga och skyddade från oss själva och våra val av kläder.

Jag försökte få svar från en av dessa sex män, om de även arbetar för att slopa det kvinnliga tröjtvånget, nu när de bestämt sig för att kämpa mot kvinnoförtryck. Men. Han svarade inte.

Kanske förstod han inte frågan, eftersom den var ställd av en kvinna som per definition tydligen inte vet något om kvinnoförtryck. Han kanske tänkte ”Vadå? Tröja det har brudar för att de inte vill visa pattarna”.

Men. Till skillnad från de kvinnor som i Sverige självmant väljer att ha på sig en slöja, burka, niqab – eller kortkort kjol – så får ingen kvinna självmant välja att gå utan tröja på platser där det kan upplevas provocerande. Den kvinna som går barbröstad på Ica i ditt bostadsområde, skulle kunna bli dömd för förargelseväckande beteende.

Jag har varit i Iran. Där är det tvång att jag som kvinna ska skyla mitt hår och min kropp. En gång blev jag stoppad av polisen för att jag inte var tillräckligt anständig. Jag var rädd. I Sverige är det tvång att skyla brösten. Här kan två mjuka bröst vara förargelseväckande. Det betyder att den som ser mina bröst utanför lägenheten där jag bor, har all rätt att känna sig riktigt jävla skitarg och ringa polisen. Då skulle jag bli rädd.

För mig är det här bara olika grader av sexualisering av kvinnokroppen. Den sexualiseringen är förtryckande och ett problem både för män och kvinnor. Men att tvinga kvinnor att ta av sig sina slöjor, löser inte problemet. Liksom det inte blir löst om sex manliga politiker skulle tvinga av mig min tröja. Olika personer väljer olika sätt att hantera sexualiseringen på. Och det fina är ju när i människor själva får välja vilka kläder man vill ha. Eller inte ha.
De flesta kvinnor i Sverige, oavsett kulturell bakgrund, känner en stark vilja att skyla sina bröst offentligt, därför att de flesta kulturer säger att det är rätt att göra så. Men valet måste få ligga på individen. Om staten har problem med mina bröst på offentlig plats, ja då borde staten gå i terapi. Och det är mot den statliga kroppsneurotiska inställningen som politiker borde slå för att bekämpa kvinnoförtryck. Inte på att få enskilda kvinnor att sluta bära burka, niqab.

För i grunden är det samma starka vilja som kan få kvinnor att välja att skyla sitt hår och sin kropp som får oss att vilja skyla brösten – att accepteras socialt.

Att sex män inte ser att deras föreslagna förbud mot slöjor – går hand i hand med Irans tvång, kan inte betyda annat än att de vilar på samma ruttna kvinnosyn. Det är två sidor av samma kvinnoförtryck som bygger på synen av kvinnan som någon som inte kan göra egna val, utan som genom lagar måste skyddas från att klä sig som hon vill.

Men om de sex männen i partiet i Örebro, ändrar sig och verkligen vill bli feminister och jobba mot kvinnoförtryck – oavsett kultur – är de mer än välkomna. Alla behövs i kampen mot sexism. Kanske kan de skriva om partiprogrammet? Eller byta parti?

Att vara Bruce Willis

När jag var barn ville jag bli hemlig agent. Leva farligt, rädda världen och lite sånt. Nu blev jag journalist i stället. Och för att inte deppa ihop över det, brukar jag tänka att jag nog ändå är lite som Bruce Willis i Die Hard-filmerna. Bruce karaktär John McClane befinner sig ofta helt plötsligt utan föraning inför en annalkande katastrof. Likheterna mellan honom och mig som singelmamma i hyresrätt är slående.

– Maaaaaammaaaaa! Jag har kräkts i sängen!

Så vaknade jag till exempel en natt tidigare i veckan. Mitt i vardagen – på väg mot katastrofen: från noll till hundra på en sekund. Det är i sådana stunder som Bruce Willis ledord passar in på vilken förälder som helst:

– Think fast. Look alive. Die hard.

Vilket betyder ungefär: ”tänk snabbt, verka levande, kämpa tills du dör”. Med det mottot kan Bruce Willis inte annat än att vara min förebild som mamma.

För min hjärna är genast inställd på att lösa situationen. Mellan tröstande ord pågår ett avancerat taktiktänk för hur jag ska förflytta det dyrbaraste jag har – ett nedspytt barn – mellan hennes rum och badrummet. UTAN att kladda ner vare sig mig själv eller något annat med de kulinariska resterna av gårdagens middag.

Men jag störs av en tanke, som en mygga i sommarnatten: När får jag tvättid? När får jag tvättid? NÄR får jag tvättid?

Och det är här det verkligt spännande börjar i en film. När man inser att problemet är större än man först anade. Det är nu kameran zoomar in Bruce Willis djupa fåror mellan ögonen. Det är nu ni skulle se mina småbarnsmammigt dåligt plockade ögonbryn. Paniken i ögonen.

Vi är framme vid den scen när hjälten, det vill säga jag, inser att tiden för att lösa problemet är begränsad. För man kan inte stänga in äckligt kladdiga pippi-lakan, kuddar och en nyss så söt och rödrandig pyjamas med nalle på, i en plastpåse hur länge som helst. De röda siffrorna rusar vilt i sin nedräkning.

Tiden är en gåva. Men just tvättider kan faktiskt stjälas, och genom Die Hard-filmerna, har jag lärt mig att vi i nödsituationer ibland måste ta lagen i egna händer. Då brukar det alltid dyka upp en vit medelålders man till viktigpetter som förklarar att man inte får göra så. Alltså är jag beredd på att någon av grannarna – och jag kan gissa vem – kommer ringa hyresvärden och klaga. Men jag är trygg i vetskapen att den där viktigpettern alltid blir förlöjligad i slutscenen – när alla inser att det var Han som satte människor i fara genom att motarbeta hjälten. För vem kan döma en ensamstående mamma som stulit en tvättid för att rädda ett helt hyreshus från att smittas av vinterkräksjukan?

– She’s alone, she’s tired… and the only chance anyone has got, så skulle en djup mansröst presentera mina tvättproblem precis som den presenterade den första Die Hard-filmen 1988.

För nu är det jag, kampen om tvättiden och en tickande bomb med nedspydda pippi-lakan och en nyss så söt och rödrandig pyjamas med nalle på som tävlar mot varandra. För lyckas jag inte, riskerar min värld att gå under.

Det är vid sådana tillfällen som jag inser att jag vet precis hur det är att vara Bruce Willis.

Uppsägning fick främlingsfientlighet att blomma

Det är lätt att gå vilse när saker går i cirklar och regniga öde gator gör att ingen finns att fråga om vägen.

Jag är på Ringvägen i Grums. Vägen slingrar hit och dit och gör det svårt att hitta. På en balkong till sin nyköpta bostadsrätt sitter Åke Vigren och löser korsord.

Han och hans hustru har bott i lägenheten i en vecka och en dag, när Hem & Hyra kommer på besök. Dagen innan var han till Grums Hyresbostäder, GHAB, och lämnade nycklarna till hyreslägenheten på Järpegatan där de hade bott i 40 år.

I maj fick de ett telefonsamtal om att det var dags att flytta. De hade betalat sina räkningar under alla år. Men nu skulle de och de andra familjerna i den halvtomma trappuppgången ut.

Lägenheterna i hela trappuppgången skulle användas som boende för ensamkommande flyktingbarn.

GHAB har gått från 92 lediga lägenheter till 20 på två år. Men fortfarande kostar de outhyrda bostäderna för mycket och mer behöver göras. Nu hade turen kommit till fastigheten där de ensamkommande flyktingbarnen bor, att rivas eller säljas.

När Åke fått beskedet, ringde han till Hyresgästföreningen. Han fick veta att han kunde bestrida uppsägningen och att rättsprocessen i ett sådant fall skulle ta ungefär två år och att de med största sannolikhet skulle få bo kvar efter det, sett till tidigare liknande uppsägningar.

Men Åke och hans fru hade fått nog. De har bott på Järpegatan i 43 år och sett grannar flytta ur sina lägenheter när hus runt om dem rivits eller gjorts om till annan verksamhet till följd av utflyttning. 1977 hade Grums kommun en befolkning på 10 919 personer. Vid årsskiftet 2011/2012 bodde enligt SCB 9017 personer i kommunen.

– Det här har vi väntat på. Det har kommit närmare varje år att även vi ska få flytta på oss. Men det som upprört mig är hur de hanterat det. Att de ringde till oss. När andra fått flytta ur sina lägenheter har de fått brev med inbjudan om möte. Men de tyckte att vi var så få, berättar Åke.

Erbjudandet om en annan likvärdig lägenhet hos GHAB ville de inte ha. Nej, nu ville de aldrig mer hyra av GHAB, risken att få flytta igen var för stor. I stället köpte de en lägenhet. Det är där vi sitter nu. Åke dricker kaffe och bjuder på bullar. Han skrattar ofta. Men är fortfarande besviken över hur GHAB skött ärendet.

Och där skulle den här historien kunnat vara slut. Vare sig han eller de andra hyresgästerna bestred uppsägningen – vilket betyder att de accepterat att flytta.

Men historien fortsatte. För efter ett inslag i nationell tv och artiklar i lokaltidningarna var debatten igång.

Men på sociala medier var det inte så mycket det där som Åke Vigren och hans fru är ledsna för, att de inte bjudit in till möte utan fick meddelandet via telefon, som debatterades. Utan att Åke, hans fru och två andra hyresgäster är svenskar som får flytta – ”till förmån för ensamkommande flyktingbarn”.

På facebook startades ”Grumsgruppen” som har till syfte att ”Meddela politikerna att de inte får tvångsdeportera arbetarfamiljer i Grums till förmån för inflyttade invandrare. Vi accepterar inte sådana extrema rasistiska yttringar i Sverige. Inga angrepp på de inflyttade invandrarna eller de infödda familjerna accepteras. Det är politikerna som är ansvariga och därmed de som ska ställas till svars för detta flagranta rasistiska tilltag.”

Grums kommun och Grums hyresbostäder anklagades plötsligt på sidor som Sweden Confidential och Avpixlat  för ”svenskrasism”. Minst två polisanmälningar har upprättats. Den ena om olaga hot efter att en tjänsteman blivit hotad.

Och i slutet av juni ansökte Victoria Wärmler som tidigare suttit i Grums kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna om demonstrationstillstånd för att protestera. Demonstrationen ska hållas på lördag.

Golvet i kommunhuset i Grums är så grönt att de nästan slår emot en. Allt jag ser när jag följer med kommunens arkivarie till det rum där alla handlingar kring ”svensk-avhysningen” finns är grönt, grönt plastgolv. Jag blir anvisad till ett litet bord för att läsa igenom alla de mejl och webbkommentarer som kommit till kommunen och GHAB. Jag frågar arkivarien om hon vet hur många det är.

– Jag räknade i början, men sen blev det för många. Någon sa att det var runt 120. Men det har kommit fler sedan dess.

En halvtimme går. Jag läser igenom mejl som:

”I apartheid-tidens era så var de svarta och färgade tvungna att flytta när befolkningen skulle bytas ut. Detta påminner starkt om den tiden. Men var det fel då så bör det väl vara lika fel nu”.

”Fyfan säger jag. Tvinga lojala hyresgäster som bott i sitt hem i 50 år att flytta till förmån för skäggiga ”barn”! Etnisk rensning, jomenvisst! Så länge det är svenskar som jagas iväg är det helt okej, eller hur? DET ÄR NI SOM ÄR RASISTER, INTE VI!”

”Har du ingen skam i kroppen som säljer ut ditt folk för att bereda plats för rasfrämlingar? Du är en opportunistisk häxa och ingenting annat. /…/ Hur framtiden sedan blir för våra vita barn, vårt kött och blod är väl ingenting du bryr dig om?”

På balkongen frågar jag Åke om han tycker att han blivit utsatt för rasism. Om han tror att det är på grund av hans hudfärg eller etnicitet som han fått flytta till bostadsrätten i stället.

Åke skrattar.

– Nej, verkligen inte. Nej, så kan jag inte se det. Det är vi OCH de ensamkommande flyktingbarnen som blir utsatta för det här. De har inte heller bett om att få flytta.

Och ”vi” i det här fallet är inte bara de fyra hyresgäster som traditionell media och sociala medier skrivit om. För sex hyresgäster har råkat glömmas bort.

I trappuppgången där den så kallade svensk-deporteringen ägt rum, bodde även sex asylsökande i Migrationsverkets lägenheter. Inte heller de fick bo kvar – trots att de inte är födda i Sverige.

Annika Lomarker är vd för GHAB och kommunchef i Grums. Hon verkar inte förstå min fråga när jag undrar varför de inte gått ut med den informationen.

– Jag förstår inte varför vi skulle göra det. Jag vet inte vilka som bott i enskilda lägenheter – bara att Migrationsverket hyrt.

Men är det inte en rätt relevant information om ni anklagas för rasism mot svenskar att berätta att alla i trappuppgången får flytta – även asylsökande?

– Jag vet inte. Vi har inte tänkt på det på det sättet.

På lördag planerar den så kallade ”Grumsgruppen” att hålla en demonstration. Trots att kommunhuset är stängt har demonstranterna sökt tillstånd för att tåga mellan hotellet i Grums och fram till kommunhuset.

– Det är ju alltid stängt på lördagar så jag vet inte hur de tänkt när de valde dag. Om det är för att folk från andra platser ska kunna åka också, säger Annika Lomarker.

Johan Ekstam som är chef för ordningssektionen inom polisområde syd säger att eftersom frågan varit så infekterad, kommer polisen bevaka demonstrationen.

– I och med förspelet och den hätska debatten med bland annat två polisanmälningar så kommer vi närvara. Men vi har undersökt läget så gott vi kunnat och tror inte att det kommer bli några större problem. De har ansökt om tillstånd för att hålla en opolitisk demonstration utan symboler, vilket innebär att man inte kommer bära de främlingsfientliga märken som man annars skulle kunna vänta sig.

Men. Som så många gånger tidigare. Det är inte demonstrationen i sig som polisen oroar sig för. Utan att det skulle dyka upp motdemonstranter utan tillstånd och gå till motattack.

– Men vi har inte fått några indikationer på att det.

Åke Vigren går in och hämtar ännu en kopp kaffe. I vardagsrummet står ännu kartonger ouppackade. Han kommer tillbaka och ber mig ta en bulle som han dukat fram på bordet mellan oss. Den smakar hembakad.

Åke har läst om demonstrationen. Men han har inte läst vad som står på Internet eller i de mejl som kommit till kommunhuset. Han säger att han hoppas att de demonstrerar för att han och de andra, även de asylsökande, fick så dålig information om vad som skulle hända.

När han förstår att de ska demonstrera för att han utsatts för rasism, slår han ut med händerna.

– Jag hoppas att ingen jag känner går på den demonstrationen.

Det är den tidigare Sverigedemokraten Victoria Wärmler som ansökt om demonstrationstillstånd. Men hon vill inte uttala sig i media. I stället får jag tala med Bibbi Andersson som är en av fyra administratörer av Grumsgruppen som står bakom demonstrationen som planeras på lördag.

Hon presenterar sig som ”vare sig rasist, nazist eller något annat sådant. Jag är en vanlig kommuninvånare”. Hon berättar att trots att det på deras facebooksida står att de är emot tvångsdeportationen av arbetarfamiljer till förmån för inflyttade invandrare inte alls handlar om att ställa svenskar mot invandrare.

– Nu har de flyttat på vita till förmån för invandrare vilket är fel. Även för invandrarna. Och vi hade gjort samma sak som nu även om det handlat om barn, utvecklingsstörda eller några andra som tvingat dem att flytta, säger hon.

Jag frågar henne hur en sådan formulering hade sett ut och hänvisar till den påhittade löpsedel med bild på Grums socialdemokratiska kommunalråd Torbjörn Bood som gruppen har som omslagsbild på sin namninsamlingssida. Där står det: ”Jag är inte rasist-men jag väljer hellre en utländsk framför en svensk familj”.

-Ja, då hade det väl kunnat stå ”Jag är inte specialist – men jag tror att de med Downs syndrom smittar så jag väljer att flytta på folk”.

I trappuppgången bodde även en familj som är asylsökande, som fått flytta. Varför har ni inte engagerat er för dem?

– Gjorde det? Det visste jag inte. Varför har kommunen undanhållit det för oss!? Det är lika upprörande att de fått flytta. Vad är det för trygghet?

Är det så du ser det – att kommunen undanhållit det?

– Ja, de vet mycket väl vad syftet med vår demonstration är och att vi hade velat ha med dem i demonstrationen också. Genom att undanhålla informationen får de oss att framstå som rasister.

Att gruppen och demonstrationen lockat till sig personer med högerextrema åsikter är ett problem tycker Bibbi Andersson. Hon och de fyra andra administratörerna tar bort medlemmar som har för extrema åsikter. Bland administratörerna finns en tidigare Sverigedemokrat, en person med kopplingar till Nationalsocialistisk front och en person som på sin facebooksida gillar ”Svenskarnas parti”, ”Vi gillar lika” och ”Nej till gratis körkort och alla särrättigheter för invandrare”.

Var drar ni gränsen för vilka som får vara med i gruppen?

– Jag är inte så insatt i de där partierna. Men jag skulle tro att om man är med i typ… ”Hitlers parti” då är man inte välkommen. Och vi har ju personer i grupptoppen som varit med i de här kretsarna och känner vet vilka som är mer extrema i vad de tycker och som kan skapa problem. De får inte vara med i gruppen eller på demonstrationen.

Hur ser du på att sådana personer lockas till er demonstration?

– Vi förstod det kunde bli så och därför har vi kontaktat polisen. Det är synd för vi vill ha en demonstration som är öppen även för invandrare. Det här är ju något som drabbat även dem. Det vi vänder oss mot är inte flyktingbarnen utan hur politikerna använder människor som brickor i sitt maktspel. Det är fel tycker vi. Jag har skrivit till alla i gruppen att de måste acceptera och försöka bete sig även om det är invandrare med på demonstrationen. Känner de att de inte kan gå bredvid en invandrare får de gå bakom eller framför. Och jag ska försöka få tag i invandrarfamiljen som du säger bodde i trappuppgången och bjuda in dem till demonstrationen. Om de inte kommer ska jag personligen bära en skylt för dem.

Bibbi Andersson berättar att hon tror att tidigare tvångsflyttningar av hyresgäster lett fram till att reaktionerna den här gången blivit så kraftig. Hon berättar om hyresgäster som fått besked om att deras boenden ska rivas, som tvingats flytta men där husen sedan fått stå kvar och nya hyresgäster flyttat in. Hon pratar länge om att hon och många andra känner sig svikna av kommunen. Att det är som att något nu kokat över.

– Varför ska Grums kommun vara i bottenslammet hela tiden? Vi hamnar alltid sist i alla listor – sämst på utbildning, sämst boende, sämst vård. Grums har blivit en kommun för politiker – inte för invånarna. Ingen frågar vad vi vill och tycker.

Men varför tror du att politikerna tagit det här beslutet?

– Ja, jag vet faktiskt inte. Kanske kan man vända på det. Kanske är politikerna smygrasister och visste att ilskan över tvångsflytten av svenskarna skulle gå ut över flyktingbarnen?

På kommunhuset i Grums finns ett brev som inte är som de andra. Det innehåller inga hårda ord. Inga beskyllningar om rasism mot svenskar eller någon annan. Inget hat.

Brevet kommer från de ensamkommande flyktingbarnen som nu bor på en adress i Slottsbron precis utanför Grums.

Jag frågar Åke om han har hört talas om det. Han ser förvånat på mig och lyfter på sig lite ur stolen av nyfikenhet.

– Nej? Vad står det där?

Det står att de är ledsna och tycker synd om er som tvingats flytta. Och det står att de inte vill flytta till Järpegatan för att de är rädda.

Det blir tyst.

Vad känner du?

Åke kan inte svara utan pekar på sin arm. Där har huden knottrat sig. Han har tårar i ögonen.

– Ja… det känns som att… det är vi tillsammans som har drabbats av allt detta.

När Börje och Susanne blev romer

Det var en gång en fredag i början av mars när Börje och Susanne blev romer. De hade tvättat lite mycket och jag skrev en artikel om det. Elva gånger i månaden hade de – enligt hyresvärden och hyresnämnden – tvättat.

Elva gånger kan vara rätt mycket. Skulle jag tvätta elva pass på en månad skulle det betyda 44 timmars tvättande och 66 maskiner. Jag tror inte jag skulle hinna det. Och jag har inte behovet. Jag tvättar max ett pass i veckan: 4 timmar och 6 maskiner.

Men alla är inte som jag och jag reflekterade inte mer över deras tvättande när jag skrev artikeln. Tänkte mest att det var ett märkligt beslut av hyresnämnden. Liksom undrade vad de byggde uttrycket ”överanvändning” på. Hur mycket är det normalt att tvätta? Har Statistiska centralbyrån mätt vad som är ”normalt” eller finns det en allmän statlig rekommendation om tvätt från Folkhälsoinstitutet?

När Hem & Hyra publicerat artikeln, dröjde det inte länge förrän nyheten spreds till annan media och i kommentarsfält både hos oss och dem började det dyka upp kommentarer om att ”de måste vara romer” och ”de kan inte vara blåögda, de måste vara brunögda”.

Jag läste min artikel igen och igen. Och igen. Jag kunde jag inte se att jag skrivit något om vare sig svenskar, norrmän eller romer.

Eller hade jag råkat få in sådan oväsentlig information som ögonfärg, trots att jag verkligen kämpat för att skala ner det sex sidor långa beslutet från hyresnämnden till en snärtig artikel?

Nej. Inget sådant. Men eftersom de tvättade mycket blir den självklara slutsatsen att de inte kan ha haft blå ögon. För det vet ju alla. Människor med blå ögon tvättar mindre än de med bruna. Blåögda är ena riktiga lortgrisar! Fy – för att ha sådana som grannar. Fy – för att ha mig som granne!

Jag får, trots mina blå ögon och lortiga kläder, rätt ofta frågan om jag verkligen, verkligen är svensk.  Ursvensk liksom. Jag har fått förslag på att jag nog är lite fransk, lite spansk eller kanske till och med lite kines – eftersom ”dina ögon är så sneda”. Jag har även fått frågan om jag har ”tattarblod” i mig. Varje gång måste jag göra mig själv lite tråkigare och erkänna att jag, så vitt jag vet och så långt mina släktingar kan minns tillbaka i tiden, tyvärr inte har några kopplingar utanför Sverige. Inga spännande släktkrönikor om hur vi utvandrat från Mittens rike vilar i min historia.

Jag är bara svensk. Blåögd och smutsig. Antagligen precis som Börje och Susanne – paret jag skrev om som hade tvättat mycket och tvingats lämna tillbaka sin tvättnyckel. Eller kanske har Börje och Susanne verkligen bruna ögon. Jag känner dem inte och hyresnämnden skrev inget om det i beslutet. Så kanske är det just därför som Börje och Susanne tvättar ofta?

Eller så beror det på att de är svenskar – för något måste det väl bero på?! Och kanske kommer vi svaret närmare i och med att nyheten spred sig till en internationell webbplats? Där fick nämligen kommentarerna en annan vinkel: det är inte för att Börje och Susanne är brunögda som de tvättar så mycket. Utan för att de är svenskar. Japp – där har vi det! Förklaringen.

”Typiskt skandinaviskt” och ”typiskt svenskt”. Någon skrev att Sverige har ett konstigt system med sina tvättstugor eftersom de ligger i källaren under jord. Det är konstigt att tvätta tillsammans och det är konstigt att inte ha en egen maskin i lägenheten. En annan tycker att svenska tvättstugor är farliga och att det är bäst att vara beväpnad. En annan berättar om den typiskt svenska och konstiga traditionen att bara tvätta ett klädesplagg i taget. Sverige är så konstigt! Svenskarna. Varför gör de så där?! Så typiskt dem.

Konstigt och typiskt. Att tvätta så ofta. Typiskt svenskar. Typiskt romer. Typiskt brunögda. Typiskt blåögda.

Nu börjar det gå runt i skallen på mig som i en tvättmaskin.

Kanske är det så enkelt som: Typiskt mänskligt?