Att vara Bruce Willis

När jag var barn ville jag bli hemlig agent. Leva farligt, rädda världen och lite sånt. Nu blev jag journalist i stället. Och för att inte deppa ihop över det, brukar jag tänka att jag nog ändå är lite som Bruce Willis i Die Hard-filmerna. Bruce karaktär John McClane befinner sig ofta helt plötsligt utan föraning inför en annalkande katastrof. Likheterna mellan honom och mig som singelmamma i hyresrätt är slående.

– Maaaaaammaaaaa! Jag har kräkts i sängen!

Så vaknade jag till exempel en natt tidigare i veckan. Mitt i vardagen – på väg mot katastrofen: från noll till hundra på en sekund. Det är i sådana stunder som Bruce Willis ledord passar in på vilken förälder som helst:

– Think fast. Look alive. Die hard.

Vilket betyder ungefär: ”tänk snabbt, verka levande, kämpa tills du dör”. Med det mottot kan Bruce Willis inte annat än att vara min förebild som mamma.

För min hjärna är genast inställd på att lösa situationen. Mellan tröstande ord pågår ett avancerat taktiktänk för hur jag ska förflytta det dyrbaraste jag har – ett nedspytt barn – mellan hennes rum och badrummet. UTAN att kladda ner vare sig mig själv eller något annat med de kulinariska resterna av gårdagens middag.

Men jag störs av en tanke, som en mygga i sommarnatten: När får jag tvättid? När får jag tvättid? NÄR får jag tvättid?

Och det är här det verkligt spännande börjar i en film. När man inser att problemet är större än man först anade. Det är nu kameran zoomar in Bruce Willis djupa fåror mellan ögonen. Det är nu ni skulle se mina småbarnsmammigt dåligt plockade ögonbryn. Paniken i ögonen.

Vi är framme vid den scen när hjälten, det vill säga jag, inser att tiden för att lösa problemet är begränsad. För man kan inte stänga in äckligt kladdiga pippi-lakan, kuddar och en nyss så söt och rödrandig pyjamas med nalle på, i en plastpåse hur länge som helst. De röda siffrorna rusar vilt i sin nedräkning.

Tiden är en gåva. Men just tvättider kan faktiskt stjälas, och genom Die Hard-filmerna, har jag lärt mig att vi i nödsituationer ibland måste ta lagen i egna händer. Då brukar det alltid dyka upp en vit medelålders man till viktigpetter som förklarar att man inte får göra så. Alltså är jag beredd på att någon av grannarna – och jag kan gissa vem – kommer ringa hyresvärden och klaga. Men jag är trygg i vetskapen att den där viktigpettern alltid blir förlöjligad i slutscenen – när alla inser att det var Han som satte människor i fara genom att motarbeta hjälten. För vem kan döma en ensamstående mamma som stulit en tvättid för att rädda ett helt hyreshus från att smittas av vinterkräksjukan?

– She’s alone, she’s tired… and the only chance anyone has got, så skulle en djup mansröst presentera mina tvättproblem precis som den presenterade den första Die Hard-filmen 1988.

För nu är det jag, kampen om tvättiden och en tickande bomb med nedspydda pippi-lakan och en nyss så söt och rödrandig pyjamas med nalle på som tävlar mot varandra. För lyckas jag inte, riskerar min värld att gå under.

Det är vid sådana tillfällen som jag inser att jag vet precis hur det är att vara Bruce Willis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton + 3 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>