Jimmie – ett gränsfall

Jag tänker på gränser. Mina och andras.

Det har hänt, allt oftare på senare tid, att jag hör att det är skillnad på människor innanför och utanför gränsen. Vi och dom, liksom.

Gränser borde egentligen vara väldigt stora med tanke på att de tydligen ska göra människor så himla olika: bättre och sämre.

Trots att jag har rest en del, har jag aldrig sett en livs levande gräns. Kanske ligger den under jord. Som någon slags giftig radioaktiv strålning, för jag har inte ens sett den när det stått en militär med k-pist och sur min vid en skylt eller ett staket eller en rulle taggtråd och sagt ”Där! Där är gränsen. Där är dom – och här är VI”.

Jag tänker på ordet ”vi”. ”Vi”, det är alltid de som är bättre och som säger att andra inte ska komma innanför gränsen – som är ”vår”.

De andra talar inte som vi, ser inte ut som vi och har inte samma värderingar som vi. De är annorlunda.

Jag tänker på annorlunda. Jag tänker att de som tror att gränser som inte syns påverkar oss, är rätt annorlunda. Ta den där Jimmie. Till exempel.

Jag tänker på Jimmie. Vi kommer inte från samma ställe, Jimmie och jag. Han talar inte som jag, ser inte ut som jag eller har samma värderingar.

Ändå åker han från Sölvesborg och passerar gränsen. Gång på gång. Och faktiskt inte bara en, utan många gränser.

Jag har inte sett dem, men tydligen ska det finnas både klimatzonsgränser, landskapsgränser, länsgränser, kommungränser, tätortsgränser och tomtgränser.

Jimmie och gänget som tror att människor blir så himla annorlunda på gränsen, borde väl inte hålla på och passera dem så mycket, utan stanna hemma.

Jag tänker på hemma. Hemma är min lägenhet. Och bostäder har faktiskt gränser som syns. Väggar, golv och tak. Så om det här med gränser inte bara är hitte-på, borde synliga gränser påverka oss grannar jättejättemycket.

Jag tänker på grannar. De ser inte alls ut som jag. De talar inte som jag och har inte samma värderingar som jag. De borde inte få passera dörrgränsen och träffa sådana som mig.

Jag tänker på mig. Jag är inte det minsta annorlunda. Jag ser ut som mig. Låter som mig. Och har oftast samma värderingar.

Jag tänker på mig. Mig, mig, mig. Och plötsligt känns det tråkigt. Ointressant. Liksom – ensamt.