Hur du pimpar en bil – för att bo i den

Ibland råkar man på de där historierna där inga vinnare finns. Det här är en sådan. Om Elisabeths bostadskarriär.

Hon bodde först i en bil. Sedan fick hon hjälp av sin hemkommun i Norrland att flytta till en fukt- och mögeldrabbad lägenhet i Basttjärn i Ljusnarsberg. Där blev hon sjuk. Men vem vill ha en tidigare uteliggare med betalningsanmärkningar? Jodå – det fanns en hyresvärd. I Ställberg.

Elisabeth ringde till mig och med glädje i rösten berättade att hon fått en ny lägenhet. I Ställberg. Hon stod i hallen till sin nya lägenhet när hon ringde mig. Och jag ville inte, men kände mig tvungen att berätta.

För hallen hon stod i, ägs nämligen av en hyresvärd som utsetts till en av Sveriges värsta. Jag minns sucken i luren. Elisabeths röst är rätt hes och medtagen. Kanske från möglet i den förra lägenheten. Kanske från år av hårt liv. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag varit i hennes förra lägenhet en dryg timme, hade jag svårt att andas. Det kändes liksom att någon krympt luften runt mig.

Samma känsla, av att inte kunna andas, får jag när jag skriver det här. Något runt mig liksom krymper. I förrgår morse fick jag mejl från Elisabeth. Hon skrev att det var 12 grader i nya lägenheten. Att hon inte haft varmvatten på länge och inte kan sköta sin personliga hygien ordentligt. Att hon kokar vatten på spisen för att duscha.

Vem är jag? Bara en journalist. Jag kan inget göra. Och jag känner hur något runt mig liksom krymper. Elisabeths bostadskarriär är inte den man läser om i magasin med glansigt papper. För vilka inredningstips har hon att ge? Om hur klorin tar bort mögel? Om hur du pimpar en bil för att bo i den?

En av hyresgästerna jag talat med, bodde i mögelhuset före Elisabeth. Hon berättade för sin socialsekreterare att hon blev sjuk av möglet. Tillslut flyttade hon. Till en dyrare lägenhet. Utan mögel. Men hon fick bara bidrag för den tidigare, lägre, hyran. Hon hade inget giltigt skäl till flytten, ansåg individ- och familjeomsorgen i Ljusnarsberg. Ingen visade henne omsorgen att åka dit och titta. Först när hon kunde visa artiklarna och bilderna från Hem & Hyra, blev hon beviljad ett bidrag som täckte den nya hyran.

Elisabeth får inte heller bidrag för hela hyran i nya lägenheten. Jag ringer till  individ- och familjeomsorgen i Ljunsarsberg som säger att Elisabeth felprioriterat. Elisabeth har köpt vinterdäck och möbler på loppis i stället för att lägga pengar på hyran. Alltså får hon inte mer i bidrag än till den förra, billigare, mögliga lägenheten. Alltså måste Elisabeth antagligen flytta tillbaka. ”Det kanske ändå är bättre än att frysa?” skriver Elisabeth till mig.

Jag känner hur något runt mig krymper.

Jag vet inte. Ska man tycka synd om Elisabeth? Den jag talar med på individ- och familjeomsorgen, verkar inte tycka det. Hon säger att Elisabeth är en vuxen människa som borde undersökt lägenheten innan hon skrev kontrakt. Hon har naturligtvis rätt. Elisabeth är bra mycket mer erfaren än jag. Hon bodde i en bil i Norrland och hösten började göra sig påmind när hon läste en annons om en nyrenoverad lägenhet många långa mil från henne.

Ljusnarsberg har ett eget bostadsbolag. 20 av deras 308 lägenheter står tomma. Jag minns inte längre hur många hyresgäster jag har talat med som bott och bor hos de här värdarna i Ställberg och Basttjärn. Bara att alla utom en levt på någon sorts bidrag. Jag lägger ingen värdering i det. Jag har också levt på bidrag. Jag vet inte, men är det ändå inte märkligt? Genom bidragen håller Ljusnarsbergs kommun de här hyresvärdarna under armarna. Samtidigt som det egna fastighetsbolaget har tomma lägenheter.

Precis det säger jag till kommunalrådet i Ljusnarsberg. Hon håller med. Säger att det känns fel att stötta de här värdarna när det egna bostadsbolaget behöver hyresgäster. Hon säger att hyresvärdarna, som är många, många i Ljunsarsberg eftersom fastighetspriserna är låga, är ett stort problem för kommunens rykte och ekonomi. Men, säger hon, vi måste följa lagen. Enligt grundlagen har alla rätt att bo där de vill. Så vi kan inget göra.

Jag känner hur något runt mig krymper.

När jag varit hos Elisabeth första gången, i oktober, ringde jag till miljöförvaltningen. Tjänstemannen blev chockad av bilderna. De visar klasar av mögel, fukt som rinner från fönstren och elledningar som hänger huller om buller med vattenledningar. Tjänstemannen skulle genast, senast nästa vecka, ta kontakt med värden, socialen och räddningstjänsten.

Det var i oktober. I morgon är det julafton och ingen har ännu varit i Basttjärn.

Eller jo – det åkte dit typ en tekniker från typ vattenverket och konstaterade att det rann vatten över elledningar. Inte bra.

Jag talade med teknikerns chef senare samma dag. En mycket trevlig kvinna. Jag frågade vad de skulle göra nu.
– Inget. Våra befogenheter slutar vid tomtgränsen, svarade hon.
Men rapporterar ni inte vad ni sett, frågade jag.
– Nej, vi har inte de rutinerna, svarade hon och sedan önskade vi varandra en trevlig eftermiddag.

Och värdarna då? Ska vi vara arga på dem? Jag vet inte längre. De hyr ut mögliga lägenheter. Utan värme. Hyresgäster känner sig hotade. För  precis ett år sedan skrev jag om hyresvärden i Ställberg och hade intervjuat flera hyresgäster. Ingen fick vara med i texten. Jag kunde inte ta det på mitt ansvar, för flera hade känt sig hotade. Men. Å andra sidan – de här värdarna är de enda som ger tak över huvudet för den som räknats ut.

Kommunalrådet i Ljusnarsberg säger att det inte är människovärdigt att bo som Elisabeth och de andra. Hon känner till hoten som hyresgästerna upplevt. För ingen av de boende har vågat anmäla förhållandena till miljökontoret – därför kan kommunen inget göra. Och när någon väl anmälde –åkte ingen dit…

Jag känner hur något runt mig krymper.

”Det är inte människovärdigt”. Det kan jag hålla med om. Men var börjar och slutar det ovärdiga? I att bo i en bil? I att erbjuda en hemlös kvinna bostad i en möglig lägenhet i? I att inte kunna sköta sin hygien? I att inte agera mot dåliga hyresvärdar? I att den nya, tuffare allmännyttan har stängt sin pärleport för den med betalningsanmärkningar?

Eller började det ovärdiga någon helt annanstans – i den punkt där vi tillsammans bestämde att vi inte längre ska värna om dem som är svagare än sådana som jag  – med  inkomst på
30 459 kronor?  Jag vet inte. Jag känner bara hur något runt mig liksom krymper.

Tänk om värden tittar bland trosorna

I morse vaknade jag av att toaletten var lagad. Ja, kanske inte riktigt – men dottern ropade strax före klockan sex att det gick att spola igen.

Hon kom till min säng och undrade hur det hade gått till. Bara så där – så gick det att spola igen!

De senaste dagarna har det nämligen varit ett envist tryckande på spolknappen och hällande med vattenhinken för att slippa ifrån det vi inte vill kännas vid kommer från oss. Varje morgon innan jag gått till jobbet har jag tänkt att ”i dag, i dag ska jag ringa min hyresvärd – bara telefontiden börjar…”.

Och varje eftermiddag har jag insett att telefontiden både har hunnit börja, haft rast och slutat.

Men så kom jag på det här med internet. Via internet kan man fylla i ett formulär hos min hyresvärd. Då slipper man telefontider, köer och onödigt prat.

Så i går kväll när jag kom hem låg en lapp på hallgolvet om att spolningen var fixad. Tack! Jag är evigt tacksam att jag bor i hyresrätt. När man som jag är heltidsarbetande och ensamstående med två barn känns bara det att passa en telefontid som ett gigantiskt Mission Impossible.

Det är två år sedan nu som vi flyttade rakt upp i himlen till vår lägenhet på sjunde våningen. Utsikten över Kilsbergen borta i horisonten ingår i hyran. Innan dess hade vi bott hos små privatvärdar där ägarna bodde i samma hus.

Det där har min dotter ännu inte riktigt kunnat släppa. Hon tycker fortfarande att det är märkligt att vår nuvarande hyresvärd, Per Johan Behrn, inte bor i samma trappuppgång som vi. Och än konstigare att han inte vet vem hon är. Varför kommer han inte förbi och rufsar henne i håret eller är barnvakt – som de tidigare hyresvärdarna?

Hur som helst. Jag förklarade för dottern att värden varit här dagen innan och lagat toaletten när vi inte var hemma. Ingen stor sak för mig. Men hon satte sig kapprak i sängen och började den stora utfrågningen:

”Vaddå!? Har Per Johan Behrn varit här?! I vår lägenhet? Har han egen nyckel!!? Men tänk om han snokade bland våra saker?”

Nja och Nje, sa jag och försökte förklara. Per Johan kom nog inte själv – han har ju så många lägenheter. Och Nja och Nje – jag tror inte han snokat. Vad finns det att snoka i här?

– Men tänk om han tittat bland våra trosor!

Nja och Nje, försökte jag. Per Johan är nog inte så intresserad av dem. Han är ju väldigt rik och kan köpa massor av egna trosor om han vill.

Dottern la sig ner. Lugnad. Trosorna hade fått vara ifred. Men sedan stelnade hon till i sängen bredvid mig. Hon vände sig om och tittade storögt på mig.

– Men tänk om han tittade vad som finns bakom lucka 24!

Och ja, faktiskt, där kunde jag inte säga emot längre.

Per Johan må ha väldigt många nycklar och kan öppna väldigt många dörrar runt om i Örebro. Men jag tror faktiskt att även den som äger många dörrar, tycker att lucka 24 i vårt slitna bruna lite halvtrasiga kalenderslott – känns som en alldeles, alldeles speciell dörr att få öppna.